Scroll down for English text

Let me lose myself är en osynlig utställning med platsspecifika ljudkonstverk som på olika sätt tar avstamp i den mångtydiga plats som Skogskyrkogården i Stockholm utgör med sitt unika kulturarv.

Besökare bjuds in till en vandring bortom platsens geografi, en vandring där nya yttre och inre stigar kan aktiveras. Ljudkonstverken laddas ner på mobiltelefon eller mp3-spelare vilket gör det möjligt för besökaren att upptäcka platsen och utställningen på egen hand och i sin egen takt.

Antalet episoder med ljudkonstverk kommer gradvis att öka från det att projektet sätter igång under maj 2011 tills det att det avslutas i december 2013. Genom att lägga till nya lager med ljudkonst under en längre period, knyter projektet an till den mångåriga process som det tog Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz att slutföra uppbyggnaden av platsen.

Let me lose myself är producerad av CCSEVEN, en grupp oberoende curatorer med bas i Stockholm.

EPISOD IV
Den fjärde episoden presenterar två ljudkonstverk av Nadine Byrne och Leif Elggren.

VERNISSAGE söndagen den 4 november, kl. 12-15 på Visitors Centre.

NADINE BYRNE
Poem (ljudklipp)

Drömmen är en parallell värld. Likt döden ett gränsland, ett närmande av outforskade marker. Obeskrivbara marker, där vi pånyttfödds om och om igen.

Detta obeskrivbara, abstrakta skeende försöker i detta stycke bryta sig igenom till en logik, genom ord.

Försöket misslyckas, det gör det alltid, men i försöket uppstår något annat. Poesi genom ofullständig mening.

En abstraktion föder en annan, men är det inte emellan dessa bland det närmsta man kan komma en verklig kärna av varandet? Ungefär lika nära som att vandra omkring på en kyrkogård. Närmare livet än så är det svårt att komma.

LEIF ELGGREN
My body (ljudklipp)

Det här stycket tar sin början i Riddarholmskyrkans exklusiva kryptor där de kungliga familjerna alltsedan medeltiden ligger ståtligt bevarade; balsamerade i sina sarkofager, väl omhändertagna på alla sätt; hemsläpade från olika slagfält där de gått en hjältes död till mötes eller bara somnat fridfullt in i det kungliga slottets allra finaste sovgemak.

Jag låter ett äldre stycke träda fram. Det handlar om den mänskliga kroppens bräcklighet, utsatthet och tillkortakommanden (Is There A Smell On The Other Side från 2006). Det får filtreras genom Riddarholmskyrkans storslagna atmosfär med sina odödlighetsanspråk och sin feodalt historiska klang. Ett spann slås på det sättet mellan det individuella livets vanmakt inför det oundvikliga slutet i den mänskliga gemenskapen och den hierarkiska ordningens högsta längtan efter att upphäva detsamma: Döden. Is There A Smell On The Other Side spelades upp i Riddarholmskyrkan (nära det Karolinska gravkoret) och spelades samtidigt in på nytt.

Ni vet, precis som den där extremaste formen av Martini där man låter en solstråle lysa genom en flaska Vermouth och därefter träffa glaset med Gin och förvandla det till det som endast de mest överlägsna av konnässörer kallar en riktig Dry Martini. Subtilt, upphöjt och precis som den obefläckade avlelsen bryter det ej sigillets makt att stänga ute, att stänga inne; var sak på sin plats. Det är så man skapar ett fungerande samhälle med sina distinkta regler och förhållningssätt.

Om Riddarholmskyrkan representerar Sveriges ståtligaste och mäktigaste begravningsplats, (Man kan bara fundera över hur många företagspampar eller höga politiker som skulle vilja ligga där. Som skulle ge halva sin förmögenhet för att få vila där. Kanske hela sin förmögenhet.) så representerar Skogskyrkogården en väl avvägd medelklass. Här finns folkhemmets egnahemdröm parad med en nyklassisistisk och romantisk vision om livet efter detta. En naturskön plats för både levande och döda. Här vill många ligga. Här vill många få plats, men det är trångt och priset är högt. Det är som bostadsrätter i Stockholm.

Men vem vill inte bo i Paris? På Père-Lachaise.
Eller varför inte på Isola di San Michele utanför Venezia.
Eller varför inte köpa en egen kyrkogård? Läste nyligen att Canarsie cemetery i Brooklyn, New York, är till salu med plats för ytterligare upp till 3000 gravar. Priset för en gravplats är i genomsnitt 5000 dollar per år (eller var det per månad?).

Att ha en gravplats väntande för sej och familjen känns tryggt och bra i livet. God planering före, under och efter. Lika viktigt som att ha en ordnad ekonomi och en bra försäkring. Men odöpta barn, oäkta barn, sinnessjuka, människor som tagit sitt eget liv, avfällingar och kriminella som begått svåra brott begravdes förr utanför kyrkogårdens murar, i ovigd jord. Där fick de klara sej bäst de kunde. Exkluderade från den mänskliga gemenskapen; i livet såsom i döden. Det bara fortsätter.

Och vad väntar på den andra sidan? Med både fasa och nyfikenhet har mänskligheten i alla tider sökt förstå. Det obegripliga. Vi ser när ett barn föds in i denna vår gemensamma värld. Som det mirakel det är. Men vet vi var det kommer ifrån? Det sägs att de döda föder levande barn.

Leif Elggren, Stockholm oktober 2012

EPISOD III
Den tredje episoden presenterar två ljudkonstverk av konstnärerna Linda Tedsdotter och Mira Eklund.

VERNISSAGE
söndag 27 maj
12-15, Visitors Center, Skogskyrkogården
Performance av Mira Eklund i Minneslunden kl. 14.00.

LINDA TEDSDOTTER
29.2 mb om döden

Tankar på den här icke-tillvaron, den vedervärdiga evigheten som väntar bara några ögonblick bort.

Linda Tedsdotter har inför det här ljudkonstverket samtalat med människor om döden, klippt ihop och blandat meningar de olika personerna säger till ett samtalsflöde. Hon vill lyfta fram och aningen förhöja den något skamliga bilden av rädslan för döden, en rädsla som många av oss delar men helst inte talar om. Det förvrängda och mörka i känslorna som förmedlas kontrasteras mot Skogskyrkogårdens vackra och harmoniska omgivning.

MIRA EKLUND
Landningsbana för tidsresande

Mira Eklunds verk är ett sammelsurium, ett allt, ett fält, ett frekvensområde.

Lyssnaren bjuds in till ett tillstånd där skiljeväggen mellan kropp och själ, då och nu, du och jag, upphävs och flyter samman i ett. Kärnan är det som förenar platsen med människorna och de döda med de levande. Minnet av rummet, upplevelsen av det ljudande.

Ljudkonstverket finns i två versioner, en som upplevs av en person, och en annan för två personer.

Versionen för en person startar vid informationskartan som finns innanför huvudentrén, nedanför Minneslunden. Börja lyssningen vänd mot kartan och följ sedan med jaget i lurarna upp till Minneslundens höjd.

Versionen för två personer finns som två filer, en för varje person, och har sin början vid bänkarna i Minneslunden. Lyssnare nr 1 börjar sin lyssning sittandes längst ut på den yttersta bänken mot huvudentrén (vid soptunnan). Lyssnare nr 2 börjar sin lyssning sittandes längst ut på bänken mot sluttningen till Almlunden. Båda startar lyssningen samtidigt.

Ett performance av konstnären äger rum i Minneslunden kl. 14.00 den 27 maj.

EPISOD II
Den andra episoden presenterar två ljudkonstverk av konstnärerna Jacqueline Hoang Nguyen och Tobias Sjöberg.

JACQUELINE HOANG NGUYEN
The Voice Might Bring

I Hollywood anses frånvaron av ljud vara detsamma som “död” eftersom själva ljudet ofta påstås bringa liv i bilden. När det synkroniserade ljudet infördes förändrades själva tittandet i grunden. Det var inte bara tid, rum och berättande som fick en ny struktur, det uppstod även en slags befallande auktoritet vilken krävde en ny sorts uppmärksamhet från betraktaren. Åskådarens roll växlade från att vara den som betraktar händelserna till att bli en “osynlig gäst”. Uppkomsten av ljud inom den rörliga bilden sammanfaller med det som Guy Debord antyder vara begynnelsen av Skådespelssamhället vilken han beskriver i essän Commentaires sur la société de spectacle från 1967. I Jacqueline Hoang Nguyens ljudkonstverk A Voice Might Bring, används Greta Garbos röst för att utforska övergången mellan stumfilm till ljudfilm där Garbo var en av få skådespelare som överlevde det teknologiska skiftet. Ljudet bidrog till att skapa en ny sorts trovärdighet inom filmen, vilken sker bortom synfältet.

Verket har sin utgångspunkt vid Greta Garbos grav. Du hittar den strax söder om Skogskapellet, gå ner för stentrappan och genom den öppna gravgläntan tills du når hennes grav på andra sidan.

www.jacquelinehoangnguyen.com

TOBIAS SJÖBERG
En tyst minut

Tobias Sjöberg utgår från den rituella sorgeakten som för samman människor till en stunds gemensamt reflekterande i En tyst minut. En aktivitet som manifesterar en samvaro och ett inåtvänt tillstånd under stillhet och tystnad. Verket gestaltas även som ett performance där en grupp anhängare av den extrema musikgenren Dödsmetall samlas ute på Skogskyrkogården för att tillsammans delta i ett ögonblicks kontemplativ tystnad. Kulturen kring Dödsmetall är rik på symbolik som berör döden, nihilism och det morbida samtidigt som den ofta ger uttryck åt en teatral sida. Den intensiva och kaotiska ljudbild som musiken levererar står i kontrast till stillheten i den tysta minuten.

I Tobias Sjöberg arbete berörs det sociala samspelet och dess överenskommelser som skapar ett sammanhang. Han intresserar sig för vad som händer när dessa sammanhang byter skepnad och de invanda sociala strukturerna upphävs.

Performance-akten ägde rum lördagen den 22 oktober kl. 12.00 i det öppna landskapet mellan Granitkorset och Almlunden på Skogskyrkogården. Dokumentationen visas här på hemsidan.

www.tobiassjoberg.nu

EPISOD I
Den första episoden i Let me lose myself presenterar tre ljudkonstverk av konstnärerna: Steven Cuzner, Eliot Hemmingsson Cuzner och Erik Bünger.

ERIK BÜNGER
Tomorrow (ladda ner mp3 / .zip)
25:02
Erik Büngers samlar en mångfald av röster i ett körverk som gradvis intensifieras och fyller omgivningen med sin sång. Att vandra mellan träden och gravarna blir som att mingla genom en oändligt utdragen efterfest där samma oemotståndliga slagdänga har bitit sig fast i gästernas medvetande. Eriks konst utforskar musikens sätt att ta kontroll över det mänskliga sinnet och leda det mot ett gemensamt, omedvetet begär.

STEVEN CUZNER
Gilgameshekot
07:28
Steven Cuzner kopplar lyssnaren till ett antal funna och ofunna inspelningar från Skogskyrkogårdens omgivning. Inspelningarna visar sig alla vara knutna till det antika Gilgamesheposet, som anses vara det ultimata poemet om dödsfruktan. Inspelningarna ger dock en annan bild, av ett annat, kanske än mer omstörtande budskap. Steven har under mer än femton år arbetat med olika former av sändningar och osynliga konstverk.

ELIOT HEMMINGSSON CUZNER
Före och Efter (ladda ner mp3 / .zip)
10:11
Eliot Hemmingsson Cuzner har spelat in sitt verk med hjälp av sin pappa. När Eliot fick höra talas om ljudkonstprojektet på Skogskyrkogården fick han idén att spela in ljuden som han hör precis innan han somnar, och i ögonblicken efter det han vaknat. Eliot är 11 år och ägnar sig normalt sett inte åt konceptuell ljudkonst, men hans verk ekar ändå oforcerat det tidlösa poetiska bandet mellan sömn och död och är en klassisk konstnärlig undersökning av människans existens.

Let me lose myself is an invisible exhibition hosted in the multivalent, unique cultural heritage site that is the Woodland Cemetery in Stockholm. The site-specific sound artworks have all used the space as a point of origin in different ways.

The audience is taken on a journey beyond the geography of the place, a journey where new interior and exterior pathways are activated. The sound art pieces are downloaded onto a mobile phone or an mp3-player, making it possible for the visitor to explore the space and the exhibition independently and at his or her own pace.
The number of episodes will gradually increase from the beginning of the project in May 2011 up to its close in December 2013. By adding new layers of sound art over a longer period the project echoes the way the cemetery was built by the architects Gunnar Asplund and Sigurd Lewerentz in various stages and over many years.

Let me lose myself is curated by CCSEVEN, a group of independent curators based in Stockholm.

EPISODE IV

The fourth episode presents sound art works by Nadine Byrne and Leif Elggren.

OPENING on Sunday 4th November, 12-3 pm at Visitors Centre.

NADINE BYRNE
Poem (sound clip)

Dreams are parallel worlds. Like death, they are borderlands, a journey into unexplored terrain. Indescribable lands, where we are born anew, over and over again.

In this piece, this indescribable, abstract event tries to break through – with the use of words – to a kind of logic.

The attempt fails – as it always does – but through the attempt something else emerges: poetry through incomplete meaning.

One abstraction brings forth another, but is it not in the space in between these that one comes closest to the real core of being? About as close as wandering through a cemetery. One doesn’t get much closer to life than this.

LEIF ELGGREN
My body (sound clip)

This piece has its starting point in the exclusive crypts in Riddarholmskyrkan, the church in Stockholm where members of the royal families have been lying grandly preserved since the Middle Ages; embalmed in their sarcophagi, well taken care of in all possible ways; dragged home from different battlefields where they had met a heroic death or brought from the finest bed chambers of the royal palace where they had peacefully fallen into an eternal slumber.

I let an older piece make an appearance. It is about the frailty of the human body, its vulnerability and shortcomings (Is There A Smell On The Other Side, from 2006). I let it filter through Riddarholmskyrkan’s grand atmosphere with its claim on eternity and its echo of feudal history. This forms an arc between the frustration of individual life in the face of the inevitable end and the highest wishes of the hierarchical order to be rid of precisely that: death. Is There A Smell On The Other Side was played in Riddarholmskyrkan (near the Carolean chapel) and was at the same time re-recorded.

You know, just like that extreme form of Martini where one let’s a ray of sunlight shine through a bottle of Vermouth and then hit a glass of Gin and transform it into what only the most eminent connoisseurs would call a real Dry Martini. Subtle, advanced and exactly like the Immaculate Conception it doesn’t break the power of the seal to exclude, include: everything stays in its place. This is how one creates a functioning society with distinct rules and attitudes.

If Riddarholmskyrkan represents Sweden’s most stately and powerful burial place – one can only imagine how many business bigwigs and politicians would love to lie there, would give half their fortune to rest there, perhaps their entire fortune – then the Woodland Cemetery represents a well-balanced middle class. This is the Welfare State’s public housing parade with a neo-classical and romantic vision of the afterlife. A scenic place for both the living and the dead. Many want to lie here. Many want to fit in here, but it is cramped and expensive, just like apartments in Stockholm.

But who doesn’t want to live in Paris? In Père-Lachaise.
Or why not on Isola di San Michele outside Venice.
Or why not buy your own cemetery? I read recently that Canarsie cemetery in Brooklyn, New York, is for sale with space for up to 3 000 extra graves. The price of a gravesite is around 5 000 dollars per year (or was it per month?).

It feels good having a gravesite waiting for oneself and the family. Excellent planning before, during and after. Just as important as having one’s finances in order and a good insurance. But unbaptised children, children born out of wedlock, the insane, people who have committed suicide or renounced their faith and criminals who have committed serious crimes used to be buried outside the walls of the churchyard, in unholy ground. There they were left to their own devices. Excluded from the community, in life as in death. It just goes on and on.

And what awaits us on the other side? Throughout the ages we have tried to understand with both dread and curiosity. The incomprehensible. We see when a child is born into this our shared world. See it as the miracle that it is. But do we know where it comes from? It is said that the dead give birth to living children.

Leif Elggren, Stockholm, October 2012

EPISODE III
The third episode presents sound art by Linda Tedsdotter and Mira Eklund.

OPENING
Sunday, 27 May 2012
12-3pm, Visitors’ Center, Skogskyrkogården, the Woodland Cemetery in Stockholm
Performance by Mira Eklund at Minneslunden, 2 pm.

LINDA TEDSDOTTER
29.2 mb om döden
(29.2 mb about death. In Swedish)

Thoughts on this non-existence, the hideous eternity that awaits only moments away.

For this sound piece Linda Tedsdotter talked to people about death, and then cut and edited together sentences spoken by different people to form the flow of a conversation. She wants to emphasize and elevate the somewhat shameful image of the fear of death, a fear that many of us share but try not to talk about. The distorted and dark feelings expressed here stand in contrast to the beautiful and harmonious surroundings of Skogskyrkogården.

MIRA EKLUND
Landningsbana för tidsresande (Landing-strip for time travelers. In Swedish)

Mira Eklund’s piece is a hodgepodge, a whole, a field, a frequency range.

Listeners find themselves in a state where the boundaries between body and soul, then and now, you and I are suspended and everything flows together into one. The core is what unites the place with the people and the dead with the living. The memory of the room, the experience of the sound.

There are two versions of the piece: one to be listened to individually and another for two people.

The version for one person has its starting point by the information map at the main entrance, just below Minneslunden. Start the listening facing the map and then follow the voice up to the height of Minneslunden.

The version for two persons are available in two sound files, one for each person and has its starting point by the benches at Minneslunden, The Memorial Garden. Listener nr 1 starts listening while sitting as far out as possible on the outermost bench facing the main entrance. Listener nr 2 starts listening while sitting at the furthermost end of the bench facing the slope towards Almlunden. Both listeners starts at the same time.

A performance by the artist will take place at Minneslunden at 14.00 on the 27th May.

EPISODE II
The second episode presents sound art by Jacqueline Hoang Nguyen and Tobias Sjöberg.

JACQUELINE HOANG NGUYEN
The Voice Might Bring

The absence of sound, in the Hollywood film industry, is ‘death,’ as sound itself is often described as adding life to picture. The introduction of sync sound transformed the nature of viewership, it did not only organize space, time, and narrative, but it created a more commanding authority over the viewer, enforcing a new kind of attention. It changed the role of or place of the spectator from watching the action to being in the role of an ‘invisible guest’. So, the advent of sound coincides with what Guy Debord suggests as perhaps the beginning of the society of the spectacle in his essay of 1967, Commentaires sur la société de spectacle. In A Voice Might Bring, Greta Garbo’s voice is used to explore the transition from silent films to talkies, as she is one of the few Hollywood actresses who survived this technological shift, and how the coming of sound with the recording of voice shaped a new truth in cinema which escapes the field of vision.

The piece has its starting point by the grave of Greta Garbo. You find it just south from the Woodland Chapel, walk down the stone steps and through the open grave field until you reach her grave at the other end.

www.jacquelinehoangnguyen.com

TOBIAS SJÖBERG
A Moment of Silence

Tobias Sjöberg’s A Moment of Silence is based on the ritual act of mourning that brings people together in a moment of reflection – an act that manifests togetherness and a self-reflective state of stillness and silence. The work is also presented as a performance in which a group of death metal fans gather out at the Woodland Cemetery in order to take part in a moment of contemplative silence together. The culture around death metal is full of symbolism regarding death, nihilism and morbidity while at the same time it often has a theatrical side. The intense and chaotic soundscape provided by the music stands in stark contrast to the stillness of the moment of silence.

Tobias Sjöberg’s piece deals with social interaction and its unwritten codes that create a context. He is interested in what happens when these contexts change shape and the ingrained social structures are suspended.

The performance took place on Saturday, 22 October at 12 noon in the open space between the granite cross and Almlunden at the Woodland Cemetery in Stockholm. The documentation of the work can be viewed above.

www.tobiassjoberg.nu

EPISODE I
The first episode launches with the release of three audio works by the artists: Steven Cuzner, Eliot Hemmingsson Cuzner, and Erik Bünger.

ERIK BÜNGER
Tomorrow (download mp3 / .zip)
25:02
Erik Bünger’s collection of voices forms a choir of the multitude whose polyphonic singing rises to fill the surrounding landscape. Walking among the trees and graves is like mingling at a never-ending and infinitely slow after-party where the same catchy tune is stuck in the minds of the guests. Bünger’s work examines the way music takes control of the human spirit and directs it towards a common, deceptive desire.

STEVEN CUZNER
The Echo of Gilgamesh
07:28
Steven Cuzner connects the listener to a number of found and unfound recordings, all from in and around the Woodland Cemetery, and all under the influence of the ancient epic of Gilgamesh. The epic of Gilgamesh is understood as the ultimate poem about the fear of death, but these recordings reveal another, perhaps much more threatening message. For over about a decade and a half Steven has been working with different forms of broadcasts and invisible artworks.

ELIOT HEMMINGSSON CUZNER
Before and After (download mp3 / .zip)
10:11
The third piece is by Eliot Hemmingson Cuzner and recorded with help from his father. When Eliot heard about the planned exhibition at the cemetery he came up with the idea of recording the last sounds he hears just before falling asleep and the first moments after waking up. Eliot is 11 years old and not usually engaged in conceptual sound art, yet his piece effortlessly echoes the timeless reflections on sleep and death and a classic artistic investigation into human existence.

YAPP:s nuvarande projekt består av samarbetet YAPP i Botkyrka och YAPP Lava-Tensta.

YAPP i Botkyrka ett två årigt samarbete mellan YAPP, Botkyrka konsthall, Tullinge Gymnasium, Kungliga Konsthögskolan. Projektet pågår tom 2012.

För mer information se YAPP, BLOGGEN En Kollektiv Skulptur, KKH och Botkyrka Konsthall.

YAPP Lava-Tensta är ett ettårigt samarbete mellan Lava/Kulturhuset och Ross Tensta Gymnasium. Projektet avslutades maj 2011 men ämnar förlängas i ett kommande samarbete mellan Lava/Kulturhuset, Ross Tensta Gymnasium och Brunnsvik Konst, en experimentell konst utbildning i Dalarna, Brunnsvik folkhögskola lett av Jelena Rundqvist.

För mer information se YAPP, BLOGGEN yappitensta, Tensta Gymnasium och Lava.

Målsättningen med YAPP är att få fler unga att möta samtida konstproduktioner på en professionell plattform, att fler unga ser sin kreativa potential och väljer att vidareutbilda sig inom det estetiska området och att bidra till breddad rekrytering på estetiska högskolor. Vidare att erfarenhets och kunskapsmässigt stimulera studenter på konsthögskolor och förberedande estetiska skolor i att utforska nya sätt att arbeta inom sin egen praktik genom att koppla sitt arbete till t.ex. nya målgrupper, det pedagogiska området och att arbeta på och mellan konst och utbildningsinstitutioner.

YAPP I Botkyrka stödjs av Botkyrka Konsthall, Tullinge Gymnasium, Kungliga Konsthögskolan, Allmänna Arvsfonden och Gertrud & Ivar Philipsons Stiftelse.

YAPP Lava-Tensta stödjs av Stockholms Kulturförvaltning, Jalla, Lava/Kulturhuset

YAPP stödjs av Innovativ Kultur

Projekt hemsida: www.youngartistproductionprogram.se